01 april 2008

Kärlek och sorg



Nu blir det kanske lite för privat men det här inlägget har legat och gnagt för länge. För ett tag sedan länkade Soof till Marcus Birros artikel och jag började skriva men vågade inte publicera. Men nu har Soof skrivit så bra igen och jag vill också.

Jag vill skriva om hur det känns att ha en pappa som sviker hela tiden. Om en pappa som faktiskt lever men som inte finns på riktigt i mitt liv. Om känslan av att ha förlorat någon som ändå finns kvar. Fast sen finns ju alla minnen kvar från den pappa som jag hade när jag var liten och som faktiskt var ganska bra. Synd bara att tjejerna inte får lära känna sin morfar. Fast de har ju så många andra bra vuxna omkring sig.

Så mest handlar det kanske inte om sorgen över att ha en pappa som har valt något annat än sina barn. Utan om den kärlek jag känner till alla de runt omkring oss. Min mamma, vännerna, mannens syskon med familjer, svärföräldrarna och mina fantastiska starka syskon. Särskilt du M och stort grattis på födelsedagen älskade lillebror!

11 kommentarer:

Anonym sa...

en innerlig kram från din vän h

Anonym sa...

Älskade DU!!!! Så mycket sorg, så starkt uttryckt - och jag har sett den. Och så mycket kärlek, omkring dig och så oerhört mycket FRÅN dig!
Tack för att du finns i våra liv!
KRAM!
Ord från Lillehammer

Anonym sa...

Go girl.

Om man blandar upp allt trist och tråkigt med lite flärd och lättja så blir det till slut som livet självt - en härlig mix. Så tänker jag med mitt bloggande i alla fall.

Ibland känner jag dock att jag ifrågasätter vad jag håller på med, du vet lämnar ut människor och så. Men samtidigt är detta mitt sätt att ventilera och göra mig av med all surdeg som bara ligger och gror.

Därför blir jag glad när jag ser att du tagit mod till dig. Jag vet nämligen att det känns ganska bra när man väl tryckt på publiceraknappen!

Kram från Soof.

Annas resa sa...

Det su känner och skriver är nog inte alltför ovanligt. Jag själv kan känna igen mig i mycket. Jag önskar bara att det fanns ett bäst-före-datum för sorg och besvikelse över nära anhöriga. Kunde man inte någon dag få bli så vuxen att man kunde lägga ifrån sig den där skavande sorgekavajen?

Malin sa...

Familjemedlemmar är de som kan göra en lyckligast och mest besviken, tyvärr. Men du har helt rätt inställning. Kram

Anonym sa...

Så bra skrivet! Det är svårt med relationer, och svårt att förstå folks val här i livet. Men jag är glad att du inte låtit hans svek styra ditt liv, du har valt att vara positiv istället (Oprah, Dr Phil och nu Soffy...)
Kram!

infing sa...

Fint skrivet!

Kram!

Maria sa...

Har inte erfarenhet av något liknande, men tänker att det kanske ibland är svårare att sörja en människa som faktiskt lever än en som är död. För så länge de lever så har man kanske hoppet om att de ska "komma tillbaka"...men jag vet inte...

Jo sa...

Hej.. Jag har inte riktigt samma "grad" som du, men känner igen det. jag önskar också att mina föräldrar skulle visa lite mer intresse osv. Jag hár dock kommit fram till att det blir bara så jobbigt som jag gör det. Man väljer inte sin släkt, men man väljer vilka man vill omge sig med. Och precis som du skriver, kan man fokusera på de som faktiskt ger en väldigt mycket, oavsett om de är släkt eller ej. Dessutom kan man jobba hårt för att själv inte bli/vara likadan. Jag känner med dig i vilket fall, även om jag bara "känner dig" via din blogg! //Jo

Anonym sa...

Det där slog mitt i prick. Precis de ord som troligtvis skulle skrivas om jag skulle våga. Tårögd kan jag bara skriva att du är inte ensam (trots att det ibland känns som att ingen annan har samma problem). Tack för att du vågar!

Anonym sa...

Inga barn har jag men jag känner som du. Vi har talat om det ofta du och jag. Saknar dig mycket. Krama familjen och dig från mig. Du har en fin blog :) Väldigt 'du'

Med mycket kärlek från London.